DetDuInteVisste <3

2013-09-16
19:16:00

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 7. 
Mamma skrattar så det ser ut som att hon snart ska kissa på sig. Nikki tittar ner i lådan igen och ser den lilla och jätte söta kaninen som ligger i lådan men en lapp på ryggen där det står: Här har du min älskade Nikki, jag saknar dig så mycket// Pappsen. Det var just då jag insåg vart alla dessa pengar hade kommit ifrån som låg i det vita kuveret jag och Oliver höll i. Vi fortsatte titta på mamma som började komma tillbaka till verkligeheten efter skrattanfallet. - Varför fan skrattar du för morsan? Frågar Oliver lite chockad.- Det är så roligt, för ända gången eran far hör av sig till er på nått sett, det är när han vill ge er något. Som en slags överraskning eftersom han glömmer bort era födelsedagar och aldrig hör av sig. Istället skickar han något sånt här bara för att han sådana enorma skuldkänslor. Svara mamma med skratten i halsen.- Men det är väl inget att skratta åt mamma? Frågar jag henne.- Jodu min lilla flicka, det är det för den tönten är inte värd er så ni ska inte prata med honom okej? Säger nu med lite mer skärpt röst.- Men mamma, jag saknar pappsen. Säger Nikki och går fram till mamma och kramar om henne.- Jo jag vet lilla gumman men pappa är inte bra för er, okej? Säger hon medans hon drar igenom Nikkis långa hår med hennes mjuka fingrar. 

Efter överraskningar och skrattanfallet, ja allt som hände för en ynka liten minut sen är som bort blåst. Nikki har sin kanin på sitt rum, mamma är iväg och köper kanin grejjer medans jag och Oliver delar upp pengarna och går sen nöjd in på våra rum. Jag lägger mig på sängen och håller i sedlarna. Jag börjar tänka för mig själv hur i hela friden min pappa kunde ha så här mycket pengar. Har han vunnit på lotto eller. Jag funderade länge innan jag gick till skrivbordet för att ta upp min svarta och slitna läderplånbok för att lägga ner minga pengar i den. Jag kollar snabbt om alla pengar är kvar som ska ligga i plånboken, så inte Nikki eller någon har tagit några pengar. Jag räknar ch konstaterar at alla 300 kr ligger kvar där jag la dom sist. Precis när jag lagt ner alla pengar och sedan plånboken i skrivbordslåtan så ringer det plötsligt på mobilen. Det brukar aldrig vara någon som ringer mig efter skolan tänkte jag och tog upp min vita Samsung ur mjukisbyxernas högra ficka. Jag kollar på dispalyen, det är ett nummer jag inte känner igen och tänkte att det kanske är någon som vill ha tag på mig från skolan eller polisen, det kanske till och med är Sophie.- Michelle? Svarar jag snabbt i mobilen.- Michelle Olofsson? Frågar en mörk mansröst.- Ja det är jag det, vem är ni? Frågar jag och försöker låta lite trevlig.- Jag kommer från en Fotoblogg och tänkte höra om du vill delta i vårat modell tema vi ska ha denna månad. Säger han, faktiskt ganska trevligt.- Njae jag vet inte jag är ju bara 15 år och jag måste prata med min mamma, svarar jag lite kort.- Det är klart du ska prata med din mamma, smsa eller ring detta nummer sen när du vet. Svarar han och lägger sen på. Jag tittar på mobilen och funderar på det ett tag men förtränger det in i bakhuvudet för tillfället. Jag har för mycket att tänka på just nu. Det var då jag kom på det, min fina matt svarta dagbok i min vita skrivbordslåda.


Fredag 22/2-15:
Hej min älskade dagbok. Känns som det gått flera dagar sen jag skrev i dig sista men det var bara imorse. Dagen har varit lång och så mycket har fumlat runt i huvudet på mig. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Poliser överallt i skolan, alla tjejer i skolan tror att den nya killen, David, har skapat allt detta kaos. Jag har börjat återhämtat mig efter olyckan som hände här hemma men alla bilder jag får upp när jag ser blodfläcken som är på golvet, den fläcken som inte gick att få bort. Sen börjar jag undra vart är min pappa. Han som ställde upp för mig, han läste godnatt sagor för mig och la mig alltid i sängen när jag skulle sova. Han tog mig ut på äventyr om det så var att bara äta glass vid kiosken eller att åka till Åland. Det spelade ingen roll för allt betydde så mycket för mig, allt han gjorde för min skull. På min 11 års dag drog han, han bara stack och då var Nikki 1 år och fick nästan aldrig veta vem hennes pappa var men hon fick några tillfällen för att vår älskade mor ville att hon skulle veta vem det var och Nikki blev lite älskade av pappa som jag blev men efter olyckan med Oliver och Pappa så flyttade han långt härifrån. Sen dess har vi inte träffat han, inte hört ett enda ljud förutom denna överraskning nudå. 3 år tror jag det har gått nu, jag har börjat tappa räkningen för jag ser inge hopp i honom längre. Han har förälskat sig i flaskan och pillrerna. Skulle inte förvåna mig om det var hans begravning jag skulle gå på nästa gång. Jag älskar min pappa men efter det med Oliver kommer jag aldrig förlåta honom. Så snälla dagbok, du är nu min alldra bästa vän, öppna dig inte för någon annan än mig och jag kommer bara öppna mig för dig. Jag vill bara att du ska veta en sak.. jag vill inte ha ont längre, så nu tänker jag göra någonting åt detta..
Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-06-27
15:35:00

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 6.
 
Tryggve hade vandrat ut genom vita klassrumsdörren och precis när dörren stängdes börjades det. Snackat bland tjejerna. Vem kunde det vara. Jämförde bland killarna, vem som hade vart mest kiminell och vem som var mammas pojke. Vilka det absolut inte kunde vara och vilka det var misstankar om. Jag och Felicia satt mest tysta vid vårat bord. Jag var bara tvungen att fråga Birran.
- Öj, Birran hur länge har han hållt på den här kille? Frågar jag.
- Jo nåra veckor tror jag. Jag är inte så säker Micke, du får väl fråga Jonas som står utanför dörren. Säger Birran och ger en snabb blick mot klassrumsdörren.
- Jo ja, jag gör väl det sen, svarar jag lite tyst.
- Då kan det ju inte vara David, utbrister Felicia.
- Nej jag tror inte det men man vet ju aldrig, han skulle ju kunna hållt på innan han började skolan, konstaterar jag medans jag sneglar och försöker tjuvllyssna på vad dom andra tjejerna säger.
- Jo det har du ju rätt i, vänta här jag ska gå och fråga Linda vem dom tror det är, säger Fliz sen kilar hon iväg till mitten av klassrummet där alla andra tjejer sitter. När hon kommer tillbaka ser hon chockad och nästan lite arg ut.
- Dom tror verkligen att det är David bara för att han är ny annars tror dom att det är Johan, fräser hon tyst mo mig.
- Johan? Utbrister jag men fortsätter sen. Varför skulle Johan göra något sånt? Han har väl inte hållt på med sånt förut? Han går ju inte ens på skolan ju. Viskar jag tyst till Fliz.
- Nej jag vet, men en sak jag vet om Johan är att han har misshandlat en person förut på fyllan men han blev ändå inte dömd för något. Så varför skulle det vara han. Min lilla älskling har aldrig gjort nått, säger hon med nästan lite gråt i halsen.
 
Det ringer ut till rast efter att Fliz avslutade meningen. Alla tjejer rusar ut för att se om det är några killar i korridoren men nej, där stod bara massa poliser i uniformerer med batonger, pistoler och handbojor som dinglar i deras bälten. Ingen av oss säger nått ni vi går förbi dom och när jag och Fliz fortsätter till våra skåp längst bort så kommer det fram en polis som presenterar sig som Jonas.
- Hej jag heter Jonas, är det ni två som är Fliz och Micke? frågar han med vänlig röst.
- Ja det är vi, svara Fliz kort.
- Bra, jag skulle behöva prata lite med er, ni är inte misstänkta eller nått alls, det handlar inte ens om detta men ni kännes Sophie va? frågar han med nu lite mörkare röst.
- Ja har det hänt henne något? frågar jag snabbt eftersom både jag och Fliz är grymt oroliga över Sophie, hon har nämligen inte svarat när vi ringt.
- Vad bra, hon ringde oss på polisstationen igår och berättade att jag, Jonas då, skulle hålla extra koll på er. Jag vet inte vad hon menade och jag försökte fråga henne men hon lade lika snabbt på igen. Har ni pratat något med henne? frågar han.
- Nej hon har inte svarat när vi ringt och smsat. Vi är väldigt oroliga. Har ni spårat hennes mobil? frågar Fliz  väldigt orolig.
- Vi kan tyvär inte spåra henne då hon hade stängt av mobilen då vi försökte senast. Vi hör av oss så fort vi hör nått från henne. Här är mitt mobil nummer om ni får tag på henne så hör av er till oss. Säger Jonas och ger oss ett varsitt litet kort med mobil nummer och jobb nummer och namn.
- Tack, säger vi båda i kör.
- Så lite så, gå på rast nu så ni får vila er lite. säger Jonas medans han fortsätter ner i korridoren.
Direkt när Jonas har gått runt hörnet kommer Daniella springandes. Den största skvallerbyttan på skolan och den absolut drygaste också. Hon hör allt.
- Hej, vad sa polisen till er? Vet dom nån som är misstänkt? Är ni misstänkta? Vet ni vem det är? Vem är Sophie? frågar hon så snabbt att frågorna snubblar över varandra och blir bara ett rent blajj.
- Jo hej Daniella, vi vet ingenting och Sophie är bara en vän. Nu ska vi gå så hejdå Danis. säger jag lite tjurigt. Usch jag hatar verkligen henne, så höjljudd, hör allt och värsta skvallerbyttan.
 
Skolan går mot sitt slut och vi får reda på att vi är lediga på måndag sen så vi får lite lång helg efter denna veckas alla händelser. Lars, våran språk lärare vi har sista timmen på fredagar berättar att vi har inga prov eller nått nästa vecka heller då poliserna tycker vi ska ta det lugnt. Känns rätt chill att snutarna tycker vi ska vila. Jag och Fliz säger hejdå och hon tar sin cykel och cyklar hemmåt medans jag går och möter Nikki och  Nellie. Vi tre åker hem med bussen och väl hemma igen drar jag mig upp på rummet och lägger mig på sängen med datorn framför mig. Hela Facebook är ner spammat med händelserna som hänt på skolan denna vecka. Till och med vissa har skrivit om mig, att dom tycker synd om mig. Ja detta kanske var min chans att få lite flera vänner tänker jag och skrattar lite smått för mig själv. Jag hör hur ytterdörren öppnas där nere och hur mammas vanliga glada röst förstör tystnaden.
- Älsklingar, jag har med mej några överraskningar till er. Ropar hon högt och glatt.
Jag glider ner för trappen och klampar in i köket och där står mamma med världens största leende och har ett stort paket i hamnen och ett tjockt kuver ligger ovanpå. Oliver och Nikki kommer också in i köket och vi alla tre gapar och tittar på mamma.
- Vad är det där morsan? Frågar Oliver chockad.
- Kuväret är till Dig och Micke, paktet är till Nikki. Jag hoppas ni blir nöjda. Säger hon glattt och ser nästan mer glad ut än vad vi gör.
Jag och Oliver står bredvid varandra medans Oliver sakta öppnar det vita och tjocka kuväret. Vi brukar aldrig få överraskningar annars men nu var det nått riktigt speciellt. Oliver öppnar kuväret och både jag och han tappar hakan dirket när vi kollar ner i kuväret. Vi kollar på mamma och hon står bara där med världens största leende och vi blickar ner på Nikki som öppnar paketet och hon har tappat hakan lika mycket som jag och Oliver.
- Vart fan har du fått tag på det här? Utbrister Oliver rakt ut.
- Kontakter, säger mamma och börjar as garva.....
Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-03-25
17:25:00

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 5.
 
Fredag 22/2-15:
 
Hej dagbok. Nu är det fredag morgon och jag ska till skolan. Jag har ingen lust med det efter som en massa snutar kommer vara där. Jag talade om för min mamma i onsdags det om rånet och den som var i vårat hus så igår var jag hemma från skolan och snutarna tog finger avtryck i hela hemmet. Det som var så konstigt att dom hitta inga andra avtryck förutom vi i familjen och Fliz och nån kompis till Nikki. Ja kära dagbok jag undrar hur detta ska sluta men en sak är klar och det är att jag måste rusa till bussen nu. Hejdå.
 
Jag skriver klart det sista och slänger dagboken på min obäddade säng. Jag har inte orkat gjort något under dessa dagar då jag legat hemma från olyckan. Jag springer ner för trappan och skriker till Nikki att bussen kommer snart. Mamma har redan åkt till jobbet men Oliver är hemma. Han börjar inte sitt nya jobb fören nästa vecka. Jag knyter skorna och står otåligt i hallen och väntar på Nikki.
- Tänk att det ska ta så himla långt tid för dig att borta tänder. Nu får du fan skynda dig. Pratar jag snabbt till henne.
- Sluta stressa vi hinner med, busschauffören väntar ju alltid, säger hon lugnt medans hon drar upp dragkedjan på hennes kängor.
- Nej du, inte alltid, säger jag snabbt och springer ut genom dörren medans jag skriker hejdå till Oliver som ligger och glor på tv i den gröna soffan. Vi springer till hållplatsen och där står Nellie. Precis när vi kommer fram ser vi bussen komma i kurvan längre bort på gatan.
- Där hade ni tur, sa Nellie och skratta lite och sen gick vi alla tre på bussen.
 
- Hej älskade Micke, guud vad jag har saknat dig! Hör jag en röst skrika över hela korridoren när jag går innan för dom svarta dörrarna till 9:ans korridor. Det är Fliz som ropade, vem annars skulle det ha vart som ropa liksom. Fliz tränger sig fram i folk massan och springer fram till mig och kramar om mig så hårt det bara går. 
- Jag har varit så himla orolig för dig förstår du det. Jag har till och med vart och snackat med din syster och frågat hur du mår, rabblar hon snabbt så nästan orden hoppar över varandra.
- Jaja, så farligt var det väl inte. Jag har bara varit borta några dagar och nu är det ju lugnt, sa jag till henne och små skrattade lite samtidigt. Vi fortsatte och prata lite och jag tala om exakt allt vad som hände men jag fick avbryta sen när vi gick in i klass rummet. Precis när vi kommer innan för dörren så står en polis där. Vi blir båda förvånade men vi fortsätter sen in och sätter oss på våra bänkar. Vi bryr oss inte så mycket om det just nu men om några sekunder blir det genast intressant när David stiger innan för dörren och polisen genast reagerar och för ut honom genom dörren igen. Jag och Fliz tittade på varanda men det var just då vi konstatera att inte en ända kille satt i klass rummet, det var bara tjejer. Birran kommer innan för klass rummet och även Tryggve Olsson, vår rektor. 
- Hej tjejer, idag har vi med oss rektorn som ska ge oss lite information om det nya som händer här i skolan just nu, säger Birran högt och tydligt även fast vi inte är så många i klassrummet, bara en 10 st.
- Hej mina elever, jag ska börja med att säga att dessa poliser som finns i varje klassrum och i varje korridor kommer att finnas här i dom närmaste veckorna. Vi har fått in att någon kille på denna skola har utsatt många mindre tjejer för rån och sedan smygit sig in i deras hus och skadat resten av deras familj. Vi vet inte vem det är ännu, men vi har nu säkrat er på skolan. Här på skolan kan ni vara säkra och ni behöver inte vara oroliga, ni kan arbeta på som vanligt. Det var nog allt för mig och tack så mycket för att ni lyssnade, avslutade Tryggve och gick sen ut genom den vita klassrums dörren.
Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-03-06
16:51:14

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 4. 
 
- Michelle?.... Michelle? hör jag en svag tjej röst säga.
- Mhm.. får jag fram.
-Vilken tur att du är vaken vet du vart vi är någonstans?.. frågar tjej rösten. Just när kvinnan frågar försöker jag få upp ögonen. Jag får ett vitt starkt ljus i ögonen men snart vänjer sig ögonen. Det första jag ser är en kvinna i vit sjukhus rock. Hon är brunett och har bruna ögon. Ser riktigt snäll ut också. När jag fortsätter titta runt i rummet ser jag en kille som ser ut att vara sjuksköterska och sen en hel hög med maskiner som piper. 
- På ett sjukhus? frågar jag lite tyst.
- Bra Michelle, jag heter Christina och jag är din kirug som har opererat dig. Jag vet att detta kanske kommer som en chock men vi var tvungna att operera dig akut annars hade du kanske varit hjärndöd vid detta tillfälle. Det här är Andre och är din sköterska under dom dagarna du kommer va här. Tryck bara på den blåa knappen här så kommer han. Säger hon och pekar på en blå knapp som är knappt 1 decimeter från mitt huvud.
- Okej, tack. klämmer jag ur mig och tittar samtidigt på Andre.
- Det minsta vi kan göra.  Säger hon och ler mot mig.
- Vart är mamma? Utbrister jag snabbt när jag kom och tänka på att mamma också har blivit skadad.
- Hon ligger på våningen neranför. Hon var inte lika illa som dig och behövde inte en lika aggressiv operation och kan åka hem om någon dag bara. Du kan träffa henne imorgon men nu måste du vila för du är nyopererad. Säger hon med en lugnande ton.
- Tack, hälsa henne från mig om du ser henne, snälla. Ber jag henne snällt.
- Ja det ska jag göra, säger hon och går ut ur rummet med Andre i släptåg och dom stänger dörren efter sig.
 
Jag vaknar igen efter att fått mig några timmars sömn. Andre kommer in med lite mat till mig men jag vill gärna inte ha. Jag ligger och funderar och funderar vad det egentligen var som hände. Jag minns bara att dörren slog upp på mig och jag föll till golvet. Att mamma kom och hjälpte mig och la mig i sängen och att mamma blev slagen i huvudet.... Vänta lite nu, vad var det som slog mamma? Jag tänkte lite extra och kom nu ihåg att jag faktiskt såg något som nudda mamma huvud. Jag funderar länge på allt detta och var samtidigt väldigt förvirrad. Jag somnar lika snabbt igen som jag vaknade. Dagen efter har jag besökstid och älskade Flis kommer och hälsar på mig. Jag får en bukett blommor och en choklad ask för hon säger att choklad är bra för smärtan. Jag bara skrattar lite men jag är glad att se henne. Efter en timme ungefär kommer Soph, jag är överraskad över att se henne men hon sa inget speciellt bara hej och frågade lite hur jag mådde och inget mer. Hon gav mig en kram och gav sig sen iväg igen för hon sa något om något jobb. Just när Soph gick iväg började jag att tänka på vad hon sa häromdagen men han inte tänka på det så mycket för att just då kommer mamma innanför dörren i en ful liten rullstol. 
- Mamma! Skriker jag rakt ut.
- Michelle! Hej sötnos, hur är det? frågar hon.
- Jätte bra nu när jag ser att du mår bra, åh vad rädd jag var mamma! Säger jag medans några tårar faller.
- Ja gumman jag var också jätte rädd men nu är det huvudsaken att vi mår bra. Oliver och Nikki ville inte hälsa på dig innan men dom är här nu. Säger mamma med lite lugnande ton. Oliver och Nikki kliver innanför dörren och Nikki springer direkt fram till mig och kramar om mig. Att hon tyckte så mycket om mig tänkte och skrattade lite för mig själv. Vi pratade mycket den kvällen, alla syskon och mamma. Det var riktigt mysigt även fast det var på sjukhuset men vi var hela familjen, nästan.
 
Onsdag 20/2-15:
 
Hej dagbok. Jag vet att jag inte skrivit i dig på jätte många dagar och jag har faktiskt saknat dig. Din lilla mattsvarta grejj. Jag har legat på sjukhus till idag. Jag kom hem nu ikväll. Jag vet att jag brukar skriva på morgonen innan jag ska till bussen men jag kände att jag behövde uppdatera dig lite. Någonting riktigt läskigt hände i Fredags när jag satt vid min dator. Det smällde på dörren och jag ställde mig vid den. Då bara POFF slog den upp på mig och jag föll till golvet och jag vet inte vem det var men sen slog den mamma också när mamma försökte lägga mig i sängen. Usch det var så otäckt så jag vill inte skriva om det. Nikki blev också rånad i Fredags. Vänta lite nu... han som rånade Nikki fick tag på henne nycklar. Om han lyckades ta sig in i huset när ingen var hemma och då kunde slå mig och mamma. Nej men det kan inte vara sant. Jag skriver senare. Jag måste informera mamma. Hejdå.
Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-03-02
15:50:00

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 3.
 
Fredag 15/2-15:
 
Hej dagbok. Jag tror jag börjar min skrivning med det. Nu sitter jag och funderar vad i hela firdens namn som hände igår. Min brorsa var på jobbinterjuv och innan han åkte önskade han mig lycka till och han fanns att ringa till. En ny kille i klassen börjar och han är väldigt på och efter mig och Flis. Soph kom tillbaka till Borlänge från att ha bott i USA i två år men ska snart tillbaka igen. Hon nämnde också något om att gränsarna är nådda, ja hon sa nått läskigt typ. Jag och Flis ringde Soph senare på dagen men hon svarade aldrig eller så var det upptaget. David, den nya killen, såg vi inte i skolan efter lunch. Ja så var dagen igår och idag är det äntligen Fredag. Det blir en otroligt kort dag i skolan så jag får hoppas på att våran klassmentor är snäll idag. Vi har nämligen klasstid sista timmen på Fredagar och vi brukar sluta tidigare. Ja så här det nu, jag är ensam hemma denna morgon. Mamma började jobba för en timme och Oliver sov hos hans flickvän inatt. Okej då, min världsdryga syster är i huset någon stans men jag orkar verkligen inte med henne nu så jag struntar i att hon finns just nu. Oj klockan är mycket, skriver mer imorgon för jag ska sova hos Flis inatt. Hejdå dagbok.
 
Jag lägger ner dagboken som vanligt i den vita lådan. Skriker mot Nikkis rum att bussen snart kommer. Jag springer ner för trappan för att sätta på mig min skor men så kommer jag på att jag glömt min mobil så jag springer upp för trappan igen. Precis när jag kom upp för sista trappsteget är det något som knuffar till mig från sidan men jag ser inget. Det ger mig en smäll på höger armen och jag tappar nästan balansen men får den åter tillbaka efter tre steg åt sidan. Jag tänkte bara, vad fan var det där? men gick sen och hämtade min mobil på rummet. Jag ropar på Nikki igen och hon kommer då traskande ut från rummet. Hon ser helt energilös ut.
- Är du sjuk eller? frågar jag lite hysteriskt.
- Nej men jag orkar verkligen ingenting, känns som något eller någon sugit energin ur mig. Svarar hon tröttsamt.
- Jaja okej då, åk hem om du blir värre, mamma vill typ inte att du somnar i skolan. Klämer jag ur mig med ett litet fniss på slutet.
- Jaja ska vi gå till bussen nu eller? frågar hon nästan lite irreterande.
- Ja, men ring om det är nått i så fall, är ju i korridoren längst bort s du vet. Säger jag och går ner för trappen och sen ut i hallen. Jag tänker för mig själv, jag måste ju vara lite snäll mot henne, speciellt när hon inte verkar må bra. Vi fortsätter mot hållplatsen men idag är inte Nellie här så jag får sitta med Nikki på bussen. Det är ovanligt lite folk på bussen och ovanligt tyst. 
 
När jag väl sagt hejdå till Nikki och kommit till min korridor är vi väldigt få. Flis är ju här men inte Kim, Jonas, Alice, Olle, Therese, Daniella och inte heller David. Vi brukar va ganska få i vanliga fall men idag var vi knappt en klass. Jag och Flis sätter oss vid vår bänk och vi har nu Svenska med Markus men kallas Mackan. Långtråkig och långvarig så hela lektionen kändes som ett helt år. Väl på långrasten gör jag och Flis som vanligt och dagen fortsätter som vanligt fast mycket tristare, tystare och mindre befolkning. Jag och Flis ska mötas senare för jag måste hem och fixa lite kläder och saker. Jag ska även hämta kameran och datorn. Så vi säger hejdå till varandra och gå skilda väger. När jag kommer hem sitter det nån på trappan och det är inte vem som helst, det är Nikki och hon gråter. Jag springer fram till henne kramar om henne.
- Vad har hänt Nikki? frågar jag lite sakta.
- Jag... jag har blivit rånad... snyftar hon fram.
- Va? Vad är det du säger? frågar jag och flyger upp framför henne.
- Ja jag har blivit rånad en kille jag inte vet vem han är men han såg inte gammal ut. säger hon medans tårarna börjar av ta.
- Vad tog han? frågar jag argt och oroligt.
- Min mobil, mina pengar och mina nycklar. Inte för att jag vet vad han ska ha nycklarna till för han vet väl knappast om vart vi bor eftersom jag aldrig sätt han förut. Klämer hon fram och skrattar nästan lite.
- Jadu jag vet inte, men kom så går vi in och ringer både mamma och polisen. Säger jag och tar med Nikki in i huset. Väl när jag har ringt och anmält det och berättat för både mamma och Oliver så kommer mamma hem tidigare från jobbet. Hon jobbar på Förskolan i Ludvika så hon har en halvtimmes körning. När mamma kommit hem så har redan polisen kommit hit. Dom vill förhöra Nikki och veta varenda detalj så dom kan ut och börja leta. Hon får försöka förklara ansiktet då dom har med sig en tecknare.
 
Nikki är helt utmattad efter alla förhör så när allt är klar och poliserna har åkt härifrån tar hon en macka och lägger sig. Jag ringde Flis under ett av förhören och talade om delar av vad som hänt och sa att vi kan hitta på något nästa helg eftersom jag kände att jag ville vara hemma och hon accepterade det som den underbara personen hon är. Jag sätter mig vid min grymt rosa dator och kollar facebook och ja just det vanliga då plöstligt något smäller till i dörren. Jag vänder mig om fort och får se att just ingenting är där. Jag går till dörren och lägger örat mot det och precis när jag lägger ena handen på dörrhandtaget så slår dörren fort upp. Jag hinner inte reagera eller flytta på mig så jag får smällen och faller snabbt till marken med en duns. Jag försöker se om något står i dörröppning eller i rummet men det är helt tyst och sen helt plöstligt kommer mamma in springande och frågar vad som händer. 
- Mamma, jag vet inte.. kämpar jag fram.
- Oj, kom ska jag hjälpa dig, du har en rejäl bula. Säger hon och hjälper mig upp i sängen men precis då när mamma lägger mig ner i sängen. Så är det något som slår till henne så hon ramlar omkull, på samma sätt som jag gjorde. När jag minst anar det så slår något på mitt huvud igen och allt blir svart.
Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-02-19
14:44:00

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 2.
 
- Hej allihopa! Kan jag får be om er tystand tack, säger vår lärare Birrran. Hon kallas för Birran men heter egentligen Birgitta. Hon är en riktigt gammal tant tycker alla och det är konstigt att hon får jobba kvar här. Hon har rött och krulligt hår, oftaste kjol och kofta. Röd, brun och orange är de färger hon brukar använda men hon är ändå snäll på ett vis. 
- Idag har vi en ny elev som ska börja i eran klass.. börjar hon och hela klassen håller andan.
- Han heter David Karlsson och jag vet ju att eran klass är så duktig på att välkomna nya elever så jag hoppas ni tar hand om David. Jag lägger ett förtroende hos er nu alla ungdomar, säger Birran med ett leende. Precis när hon pratat klart stiger en lång kille innanför klassrummets dörr. David Karlsson är lång och kraftig, inte tjock eller nått men ganska muskelös, ser ut att vara väldigt stark. Han har svart hår som ser lite till ruffsat ut och gröna snälla ögon som sveper över hela klassrummet. Han har en svart t-shirt med något slags vitt tryck på, svarta jeans och ett par vita sneakers med knall gröna skosnören. 
- Tjenare allihopa, jag heter David och jag ska börja här och så vidare ni vet. Finns det en plats här någonstans eller? säger han med en lite hård men ändå snäll röst.
- Ja det finns ett tomt bord bredvid Michelle där nere, säger Birran och pekar på det halvmåns formade bordet som står bredvid mig och Felicia.
- Man tackar och bockar! säger han ganska högt medans han vandrar fram till bordet och sätter sig på den gråa stolen. 
- Han är bra snygg hörru, inget ragg du ska satsa på eller? viskar Felicia lite retsamt i örat.
- Haha du är ju rolig du också, han ser ju nästan ut som ett emo, men såg du ärret han hade på halsen? fnissar jag lite.
- Jo jag såg det, sa Felicia och svarar sedan på sitt sms hon nyss fick från henne pojkvän Johan.
Jag och Felicia har typ känt varandra i 4 år snart. Hon började i vår klass då från att ha flyttat från Jönköping upp hit till Borlänge för att båda hennes föräldrar dog i en bilolycka. Hon har flyttats runt i olika fosterfamiljer men har nu äntligen hittat den rätta familjen och levt där i 4 år. Felicia och jag är helt olika, hon älskar verkligen att kolla in killar och fixa ihop olika människor, festa och röja runt medans jag är en tjej som bara ligger hemma framför datorn. Vi är ändå bästa vänner och gör det mesta tillsammans. Nu har Felicia pojkvän så hon håller sig borta från partaj och sånt. 
 
Väl efter lektionen har vi långrast, en halvtimme så jag och Felicia gör som vi brukar och springer ner till fiket på stan och tar oss en Chai Latte och en bit kladdkaka. Sen när vi minst anar det så kommer det någon och sätter sig bredvid oss och det är inte vem som helst heller. Det är David, den nya killen i klassen. 
- Tjenare tjejer, vad käkar ni för gott då? frågar han oss samtidigt som han dricker sitt kaffe.
- Tja, sa vi samtidigt med Felicia fortsätter snabbt.
- Vi tar oss en lugn Chai Latte med en azum Kladdkaka till och dudå? frågar hon lite kaxig.
- Chilla bruden haha. Är det inte ni två jag sitter bredvid i klass rummet på Brigittas lektioner? frågar han och skrattar lite försiktigt.
- Jo det är det och hon kallas Birran, klämmer jag fram med ett leende på läpparna.
- Jaja, det är du som är Michelle va? Vad heter din polare då? frågar han och tar en tugga av sin räk macka.
- Jag heter Felicia och Michelle kallas för Micke och jag kallas för Flis, kom ihåg det! säger Flis och fräser nästan.
- Flis sluta vara så elak och hälsa som vanligt folk istället, hör vi e bekant röst bakom oss. Där bakom oss står Sophie. Sophie är min och Flis bästa vän men för två år sen flyttade hon till Usa med sina föräldrar för hennes pappa hade lyckats fått jobb där i Usa på en advokatsfirma.
- Sophie!!! skrek jag och Flis samtidigt och flög upp från stolarna och kramade om henne så hårt det bara gick. Sophie kramar hårt tillbaka men släpper sen för att titta på dom.
- Ni har förändrats bra mycket flickor, skrattar hon lite och tittar nyfiken på dom.
- Tack Soph men det har ju bara gått 2 år men du ser bara så vacker ut, säger jag och gråter nästan av lycka.
- Vill du också sitta och fika med oss? frågar Flis snällt.
- Ja skulle gärna vilja men jag hinner inte, jag har massor av saker att göra här i Borlänge men jag har samma nummer så bara ring om ni vill ses mer, säger hon och ler mot oss.
- Jaha okej men vi ringer väl efter skolan eller nått, säger jag och går och sätter mig vid fika bordet.
- Ja gör så men jag måste säga en sak och varna er för. Tiden är kommen, dagarna går. Luften är kall och gränsarna är nådda. Sophie suckar efter sista meningen och bara går. Vi hinner inte säga något utan vi är bara mållösa. Vi vet inte vad vi ska säga och den ändå som bryter tystnaden är David.
- Ja tjejer, det där lät inge vidare men måste säga att lektionen börjar snart så jag drar, vi ses brudar! säger han halv skumt och går han med. Jag och Flis tittade på varandra och jag tänker, Vad hände?..
Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!

2013-02-14
15:59:00

Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Torsdag 14/2-15:
Hej dagbok eller något sånt. Hade tänkt att börja skriva i en sådan bok som dig. Min kära mamma säger att det är bra för huvudet och jag förstår inte riktigt vad hon menar men man kan ju ge allt ett försök. Jaha du kanske vill veta lite om mig. Jag heter Michelle Olofsson men alla mina vänner och lärare kalla mig för ''Micke''. Haha ja jag vet det är ett kill-namn men fan jag lyssnar ju på det. Jag är 15 vårar och jag fyller den 19 Maj. Jag har en store bror och en lilla syster och man kan ju säga att mina kära syster Nikki (11) är den drygaste jag vet haha. Oliver (19) min bror är nog nästan som min bästa vän istället. Visst jag kan va lite dryg mot honom men ändå han är ju min bror. Sen bor ju vi tre med våran kära och älskade mamma Agneta. Hon gör allt för oss, hon skulle kunna offra allt så hon är bara helt klart bäst. Våran pappa därimot behöver vi inte komma in på nu. Nej vet du va dagbok, jag måste rusa iväg till bussen så jag kommer till skolan men jag skriver i dig när jag kommer hem. Hejdå.
 
Jag skriver klart sista meningen och lägger ner den matt svarta dagboken i min vita låda på skrivbordet. Jag springer ner för trappen, klappar Oliver på axel och önskar han lycka till för han ska på en jobb interjuv idag, han skrattar lite gott och säger tack bakom mig medans jag rusar med raska steg in i köket där mamma står så glatt vid spisen med sitt vanliga morgon leende. 
- Hej älskling, sovit gott?
- Ja mamma det har jag finns det ägg kvar åt mig eller? säger jag medans jag tar fram en tallrik utan att ens jag fått något svar.
- Ja klart det finns, inte skulle jag glömma bort dig lilla gumman, säger mamma lika glatt som vanligt och slänger upp en slev ägg på min tallrik.
- Tack mamma, du är fan bäst, säger jag och pussar henne på kinden.
- Nu åker jag morsan men jag kommer hem till fem sen så ni alla vet, säger Oliver medans han kramar om Nikki.
- Ja gör så och lycka till nu min älskade son, vi kan höras efter interjuven sen va? säger mamma och tittar på han när han tar på sig sina snygga sneakers.
- Klart vi gör morsan, säger han med ett smile och fortsätter sen.
- Ja hörru Micke jag kan säga en sak idag alla fall, lycka till och ta hand om dig själv. Ring om det är något, säger han och stänger igen den röda ytterdörren efter sig. Nikki hoppar upp på köksbänken och tittar ut genom det stora fyrkantiga köksfönstret och vinkar glatt till Oliver som åker ut från husets uppfart med sin blåa och nya Saab.
 
Jag äter upp mina ägg och går upp för trappan för att gå till mitt rum och hitta några kläder. Jag tar på mig ett par svarta Jeans och ett rosa linne. Mamma ropar att det är kyligare ute idag och kanske blir regn så jag slänger på mig en grå luvtröja också. Jag skuttar ivrigt in till toaletten för att sminka mig ytterst lite. Jag har väl inte riktigt brytt mig så mycket om smink och sånt förut men jag känner mig ganska söt då och det är bra att känna sig söt säger mina vänner. Jag borstar mina tänder och går ner till mamma och Nikki igen. Jag är tyvär så illa tvungen att åka samma buss som min otroligt dryga syster men som tur så ska Nellie också hoppa på samtidgt som oss. Nellie är en barndomsvän sen dagis, vi umgås inte så mycket men vi åker buss tillsammans och smsar och pratar lite då och då men hon är en riktigt bra vän. Jag och Nikki säger hejdå till mamma och sätter på oss våra skor och kliver ut ur huset och går mot busshållsplatsen. Vi träffar Nellie och hon hälsar så glatt så. Sen kommer bussen och vi åker till skolan precis som alla andra dagar och tänk att ingen av oss kunde ana vad som skulle hända den närmaste veckan...
Ingen har kommenterat än bli den första!