2012-11-05
21:46:13
Äckligt sant.
Vet ni varför våra förhållande börjar så perfekt, men sedan vänder allting plötsligt från ingenstans?
Jo, för ju mer tiden går, desto mer känslor får vi för vår partner.
Men alldeles för många gör felet att de tolkar det på helt fel sätt.
Från början tycker man t.ex. kanske att det är okej att han/hon går ut och festar, men efter några gånger börjar man känna en viss osäkerhet.
Då blir man kanske rädd att förlora den man tycker om.
Man kanske tror att det är pågrund av att man tappar förtroendet för sin partner, men sanningen är att det är för man äntligen innerst inne inser att du inte klarar dig utan din partner, att du knappt kan överleva utan henne/honom.
Här börjar man kanske sätta gränser, börjar småbråka, klandrar din partner för att han/hon inte är samma person som innan, men sanningen är att det är en själv som förändrats. Klart att man vill att ens förhållande ska gå uppåt, uppåt och uppåt, men sanningen är att det måste gå ner ibland, för det är då man ska hålla ihop och se varandra som ett team. Man löser allt och blir starkare. Istället för att uppskatta att ens partner bryr sig om en, tycker man istället att det är jobbigt. Man börjar irritera sig på varandra, och man småbråkar. Man pratar inte som ni gjorde i början och många gör felet att ge upp redan här.
Allt detta började när känslorna blev starkare, men det tolkades på fel sätt.
Istället för att inse att att det var nyförälskelsen som gick över till något mycket djupare och finare, tolkade man det som att man tappade känslor.
Båda gjorde fel här.
Det man gjorde var att släppa varandra när känslorna blev starkare än någonsin.
Dessa två personer kunde gjort något sjukt vackert av det de hade, kanske vara tillsammans i flera år, men istället gick de åt varsitt håll, när dom egentligen skulle vara påväg mot samma mål. Och detta har vi fortfarande inte insett idag.
Är det inte sjukt hur kärleken kan vilseleda en?
Är det inte sjukt hur kärleken kan lura en?
Kärleken är mäktig, men vi måste vara mäktigare.
Jo, för ju mer tiden går, desto mer känslor får vi för vår partner.
Men alldeles för många gör felet att de tolkar det på helt fel sätt.
Från början tycker man t.ex. kanske att det är okej att han/hon går ut och festar, men efter några gånger börjar man känna en viss osäkerhet.
Då blir man kanske rädd att förlora den man tycker om.
Man kanske tror att det är pågrund av att man tappar förtroendet för sin partner, men sanningen är att det är för man äntligen innerst inne inser att du inte klarar dig utan din partner, att du knappt kan överleva utan henne/honom.
Här börjar man kanske sätta gränser, börjar småbråka, klandrar din partner för att han/hon inte är samma person som innan, men sanningen är att det är en själv som förändrats. Klart att man vill att ens förhållande ska gå uppåt, uppåt och uppåt, men sanningen är att det måste gå ner ibland, för det är då man ska hålla ihop och se varandra som ett team. Man löser allt och blir starkare. Istället för att uppskatta att ens partner bryr sig om en, tycker man istället att det är jobbigt. Man börjar irritera sig på varandra, och man småbråkar. Man pratar inte som ni gjorde i början och många gör felet att ge upp redan här.
Allt detta började när känslorna blev starkare, men det tolkades på fel sätt.
Istället för att inse att att det var nyförälskelsen som gick över till något mycket djupare och finare, tolkade man det som att man tappade känslor.
Båda gjorde fel här.
Det man gjorde var att släppa varandra när känslorna blev starkare än någonsin.
Dessa två personer kunde gjort något sjukt vackert av det de hade, kanske vara tillsammans i flera år, men istället gick de åt varsitt håll, när dom egentligen skulle vara påväg mot samma mål. Och detta har vi fortfarande inte insett idag.
Är det inte sjukt hur kärleken kan vilseleda en?
Är det inte sjukt hur kärleken kan lura en?
Kärleken är mäktig, men vi måste vara mäktigare.
Kommentera inlägget här:
