2013-06-27
15:35:00
Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 6.
Tryggve hade vandrat ut genom vita klassrumsdörren och precis när dörren stängdes börjades det. Snackat bland tjejerna. Vem kunde det vara. Jämförde bland killarna, vem som hade vart mest kiminell och vem som var mammas pojke. Vilka det absolut inte kunde vara och vilka det var misstankar om. Jag och Felicia satt mest tysta vid vårat bord. Jag var bara tvungen att fråga Birran.
- Öj, Birran hur länge har han hållt på den här kille? Frågar jag.
- Jo nåra veckor tror jag. Jag är inte så säker Micke, du får väl fråga Jonas som står utanför dörren. Säger Birran och ger en snabb blick mot klassrumsdörren.
- Jo ja, jag gör väl det sen, svarar jag lite tyst.
- Då kan det ju inte vara David, utbrister Felicia.
- Nej jag tror inte det men man vet ju aldrig, han skulle ju kunna hållt på innan han började skolan, konstaterar jag medans jag sneglar och försöker tjuvllyssna på vad dom andra tjejerna säger.
- Jo det har du ju rätt i, vänta här jag ska gå och fråga Linda vem dom tror det är, säger Fliz sen kilar hon iväg till mitten av klassrummet där alla andra tjejer sitter. När hon kommer tillbaka ser hon chockad och nästan lite arg ut.
- Dom tror verkligen att det är David bara för att han är ny annars tror dom att det är Johan, fräser hon tyst mo mig.
- Johan? Utbrister jag men fortsätter sen. Varför skulle Johan göra något sånt? Han har väl inte hållt på med sånt förut? Han går ju inte ens på skolan ju. Viskar jag tyst till Fliz.
- Nej jag vet, men en sak jag vet om Johan är att han har misshandlat en person förut på fyllan men han blev ändå inte dömd för något. Så varför skulle det vara han. Min lilla älskling har aldrig gjort nått, säger hon med nästan lite gråt i halsen.
Det ringer ut till rast efter att Fliz avslutade meningen. Alla tjejer rusar ut för att se om det är några killar i korridoren men nej, där stod bara massa poliser i uniformerer med batonger, pistoler och handbojor som dinglar i deras bälten. Ingen av oss säger nått ni vi går förbi dom och när jag och Fliz fortsätter till våra skåp längst bort så kommer det fram en polis som presenterar sig som Jonas.
- Hej jag heter Jonas, är det ni två som är Fliz och Micke? frågar han med vänlig röst.
- Ja det är vi, svara Fliz kort.
- Bra, jag skulle behöva prata lite med er, ni är inte misstänkta eller nått alls, det handlar inte ens om detta men ni kännes Sophie va? frågar han med nu lite mörkare röst.
- Ja har det hänt henne något? frågar jag snabbt eftersom både jag och Fliz är grymt oroliga över Sophie, hon har nämligen inte svarat när vi ringt.
- Vad bra, hon ringde oss på polisstationen igår och berättade att jag, Jonas då, skulle hålla extra koll på er. Jag vet inte vad hon menade och jag försökte fråga henne men hon lade lika snabbt på igen. Har ni pratat något med henne? frågar han.
- Nej hon har inte svarat när vi ringt och smsat. Vi är väldigt oroliga. Har ni spårat hennes mobil? frågar Fliz väldigt orolig.
- Vi kan tyvär inte spåra henne då hon hade stängt av mobilen då vi försökte senast. Vi hör av oss så fort vi hör nått från henne. Här är mitt mobil nummer om ni får tag på henne så hör av er till oss. Säger Jonas och ger oss ett varsitt litet kort med mobil nummer och jobb nummer och namn.
- Tack, säger vi båda i kör.
- Så lite så, gå på rast nu så ni får vila er lite. säger Jonas medans han fortsätter ner i korridoren.
Direkt när Jonas har gått runt hörnet kommer Daniella springandes. Den största skvallerbyttan på skolan och den absolut drygaste också. Hon hör allt.
- Hej, vad sa polisen till er? Vet dom nån som är misstänkt? Är ni misstänkta? Vet ni vem det är? Vem är Sophie? frågar hon så snabbt att frågorna snubblar över varandra och blir bara ett rent blajj.
- Jo hej Daniella, vi vet ingenting och Sophie är bara en vän. Nu ska vi gå så hejdå Danis. säger jag lite tjurigt. Usch jag hatar verkligen henne, så höjljudd, hör allt och värsta skvallerbyttan.
Skolan går mot sitt slut och vi får reda på att vi är lediga på måndag sen så vi får lite lång helg efter denna veckas alla händelser. Lars, våran språk lärare vi har sista timmen på fredagar berättar att vi har inga prov eller nått nästa vecka heller då poliserna tycker vi ska ta det lugnt. Känns rätt chill att snutarna tycker vi ska vila. Jag och Fliz säger hejdå och hon tar sin cykel och cyklar hemmåt medans jag går och möter Nikki och Nellie. Vi tre åker hem med bussen och väl hemma igen drar jag mig upp på rummet och lägger mig på sängen med datorn framför mig. Hela Facebook är ner spammat med händelserna som hänt på skolan denna vecka. Till och med vissa har skrivit om mig, att dom tycker synd om mig. Ja detta kanske var min chans att få lite flera vänner tänker jag och skrattar lite smått för mig själv. Jag hör hur ytterdörren öppnas där nere och hur mammas vanliga glada röst förstör tystnaden.
- Älsklingar, jag har med mej några överraskningar till er. Ropar hon högt och glatt.
Jag glider ner för trappen och klampar in i köket och där står mamma med världens största leende och har ett stort paket i hamnen och ett tjockt kuver ligger ovanpå. Oliver och Nikki kommer också in i köket och vi alla tre gapar och tittar på mamma.
- Vad är det där morsan? Frågar Oliver chockad.
- Kuväret är till Dig och Micke, paktet är till Nikki. Jag hoppas ni blir nöjda. Säger hon glattt och ser nästan mer glad ut än vad vi gör.
Jag och Oliver står bredvid varandra medans Oliver sakta öppnar det vita och tjocka kuväret. Vi brukar aldrig få överraskningar annars men nu var det nått riktigt speciellt. Oliver öppnar kuväret och både jag och han tappar hakan dirket när vi kollar ner i kuväret. Vi kollar på mamma och hon står bara där med världens största leende och vi blickar ner på Nikki som öppnar paketet och hon har tappat hakan lika mycket som jag och Oliver.
- Vart fan har du fått tag på det här? Utbrister Oliver rakt ut.
- Kontakter, säger mamma och börjar as garva.....
Kommentera inlägget här:
