2013-09-16
19:16:00
Det är som poker och jag måste satsa nån gång.
Del 7.
Mamma skrattar så det ser ut som att hon snart ska kissa på sig. Nikki tittar ner i lådan igen och ser den lilla och jätte söta kaninen som ligger i lådan men en lapp på ryggen där det står: Här har du min älskade Nikki, jag saknar dig så mycket// Pappsen. Det var just då jag insåg vart alla dessa pengar hade kommit ifrån som låg i det vita kuveret jag och Oliver höll i. Vi fortsatte titta på mamma som började komma tillbaka till verkligeheten efter skrattanfallet. - Varför fan skrattar du för morsan? Frågar Oliver lite chockad.- Det är så roligt, för ända gången eran far hör av sig till er på nått sett, det är när han vill ge er något. Som en slags överraskning eftersom han glömmer bort era födelsedagar och aldrig hör av sig. Istället skickar han något sånt här bara för att han sådana enorma skuldkänslor. Svara mamma med skratten i halsen.- Men det är väl inget att skratta åt mamma? Frågar jag henne.- Jodu min lilla flicka, det är det för den tönten är inte värd er så ni ska inte prata med honom okej? Säger nu med lite mer skärpt röst.- Men mamma, jag saknar pappsen. Säger Nikki och går fram till mamma och kramar om henne.- Jo jag vet lilla gumman men pappa är inte bra för er, okej? Säger hon medans hon drar igenom Nikkis långa hår med hennes mjuka fingrar.
Efter överraskningar och skrattanfallet, ja allt som hände för en ynka liten minut sen är som bort blåst. Nikki har sin kanin på sitt rum, mamma är iväg och köper kanin grejjer medans jag och Oliver delar upp pengarna och går sen nöjd in på våra rum. Jag lägger mig på sängen och håller i sedlarna. Jag börjar tänka för mig själv hur i hela friden min pappa kunde ha så här mycket pengar. Har han vunnit på lotto eller. Jag funderade länge innan jag gick till skrivbordet för att ta upp min svarta och slitna läderplånbok för att lägga ner minga pengar i den. Jag kollar snabbt om alla pengar är kvar som ska ligga i plånboken, så inte Nikki eller någon har tagit några pengar. Jag räknar ch konstaterar at alla 300 kr ligger kvar där jag la dom sist. Precis när jag lagt ner alla pengar och sedan plånboken i skrivbordslåtan så ringer det plötsligt på mobilen. Det brukar aldrig vara någon som ringer mig efter skolan tänkte jag och tog upp min vita Samsung ur mjukisbyxernas högra ficka. Jag kollar på dispalyen, det är ett nummer jag inte känner igen och tänkte att det kanske är någon som vill ha tag på mig från skolan eller polisen, det kanske till och med är Sophie.- Michelle? Svarar jag snabbt i mobilen.- Michelle Olofsson? Frågar en mörk mansröst.- Ja det är jag det, vem är ni? Frågar jag och försöker låta lite trevlig.- Jag kommer från en Fotoblogg och tänkte höra om du vill delta i vårat modell tema vi ska ha denna månad. Säger han, faktiskt ganska trevligt.- Njae jag vet inte jag är ju bara 15 år och jag måste prata med min mamma, svarar jag lite kort.- Det är klart du ska prata med din mamma, smsa eller ring detta nummer sen när du vet. Svarar han och lägger sen på. Jag tittar på mobilen och funderar på det ett tag men förtränger det in i bakhuvudet för tillfället. Jag har för mycket att tänka på just nu. Det var då jag kom på det, min fina matt svarta dagbok i min vita skrivbordslåda.
Fredag 22/2-15:
Hej min älskade dagbok. Känns som det gått flera dagar sen jag skrev i dig sista men det var bara imorse. Dagen har varit lång och så mycket har fumlat runt i huvudet på mig. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Poliser överallt i skolan, alla tjejer i skolan tror att den nya killen, David, har skapat allt detta kaos. Jag har börjat återhämtat mig efter olyckan som hände här hemma men alla bilder jag får upp när jag ser blodfläcken som är på golvet, den fläcken som inte gick att få bort. Sen börjar jag undra vart är min pappa. Han som ställde upp för mig, han läste godnatt sagor för mig och la mig alltid i sängen när jag skulle sova. Han tog mig ut på äventyr om det så var att bara äta glass vid kiosken eller att åka till Åland. Det spelade ingen roll för allt betydde så mycket för mig, allt han gjorde för min skull. På min 11 års dag drog han, han bara stack och då var Nikki 1 år och fick nästan aldrig veta vem hennes pappa var men hon fick några tillfällen för att vår älskade mor ville att hon skulle veta vem det var och Nikki blev lite älskade av pappa som jag blev men efter olyckan med Oliver och Pappa så flyttade han långt härifrån. Sen dess har vi inte träffat han, inte hört ett enda ljud förutom denna överraskning nudå. 3 år tror jag det har gått nu, jag har börjat tappa räkningen för jag ser inge hopp i honom längre. Han har förälskat sig i flaskan och pillrerna. Skulle inte förvåna mig om det var hans begravning jag skulle gå på nästa gång. Jag älskar min pappa men efter det med Oliver kommer jag aldrig förlåta honom. Så snälla dagbok, du är nu min alldra bästa vän, öppna dig inte för någon annan än mig och jag kommer bara öppna mig för dig. Jag vill bara att du ska veta en sak.. jag vill inte ha ont längre, så nu tänker jag göra någonting åt detta..
Mamma skrattar så det ser ut som att hon snart ska kissa på sig. Nikki tittar ner i lådan igen och ser den lilla och jätte söta kaninen som ligger i lådan men en lapp på ryggen där det står: Här har du min älskade Nikki, jag saknar dig så mycket// Pappsen. Det var just då jag insåg vart alla dessa pengar hade kommit ifrån som låg i det vita kuveret jag och Oliver höll i. Vi fortsatte titta på mamma som började komma tillbaka till verkligeheten efter skrattanfallet. - Varför fan skrattar du för morsan? Frågar Oliver lite chockad.- Det är så roligt, för ända gången eran far hör av sig till er på nått sett, det är när han vill ge er något. Som en slags överraskning eftersom han glömmer bort era födelsedagar och aldrig hör av sig. Istället skickar han något sånt här bara för att han sådana enorma skuldkänslor. Svara mamma med skratten i halsen.- Men det är väl inget att skratta åt mamma? Frågar jag henne.- Jodu min lilla flicka, det är det för den tönten är inte värd er så ni ska inte prata med honom okej? Säger nu med lite mer skärpt röst.- Men mamma, jag saknar pappsen. Säger Nikki och går fram till mamma och kramar om henne.- Jo jag vet lilla gumman men pappa är inte bra för er, okej? Säger hon medans hon drar igenom Nikkis långa hår med hennes mjuka fingrar.
Efter överraskningar och skrattanfallet, ja allt som hände för en ynka liten minut sen är som bort blåst. Nikki har sin kanin på sitt rum, mamma är iväg och köper kanin grejjer medans jag och Oliver delar upp pengarna och går sen nöjd in på våra rum. Jag lägger mig på sängen och håller i sedlarna. Jag börjar tänka för mig själv hur i hela friden min pappa kunde ha så här mycket pengar. Har han vunnit på lotto eller. Jag funderade länge innan jag gick till skrivbordet för att ta upp min svarta och slitna läderplånbok för att lägga ner minga pengar i den. Jag kollar snabbt om alla pengar är kvar som ska ligga i plånboken, så inte Nikki eller någon har tagit några pengar. Jag räknar ch konstaterar at alla 300 kr ligger kvar där jag la dom sist. Precis när jag lagt ner alla pengar och sedan plånboken i skrivbordslåtan så ringer det plötsligt på mobilen. Det brukar aldrig vara någon som ringer mig efter skolan tänkte jag och tog upp min vita Samsung ur mjukisbyxernas högra ficka. Jag kollar på dispalyen, det är ett nummer jag inte känner igen och tänkte att det kanske är någon som vill ha tag på mig från skolan eller polisen, det kanske till och med är Sophie.- Michelle? Svarar jag snabbt i mobilen.- Michelle Olofsson? Frågar en mörk mansröst.- Ja det är jag det, vem är ni? Frågar jag och försöker låta lite trevlig.- Jag kommer från en Fotoblogg och tänkte höra om du vill delta i vårat modell tema vi ska ha denna månad. Säger han, faktiskt ganska trevligt.- Njae jag vet inte jag är ju bara 15 år och jag måste prata med min mamma, svarar jag lite kort.- Det är klart du ska prata med din mamma, smsa eller ring detta nummer sen när du vet. Svarar han och lägger sen på. Jag tittar på mobilen och funderar på det ett tag men förtränger det in i bakhuvudet för tillfället. Jag har för mycket att tänka på just nu. Det var då jag kom på det, min fina matt svarta dagbok i min vita skrivbordslåda.
Fredag 22/2-15:
Hej min älskade dagbok. Känns som det gått flera dagar sen jag skrev i dig sista men det var bara imorse. Dagen har varit lång och så mycket har fumlat runt i huvudet på mig. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Poliser överallt i skolan, alla tjejer i skolan tror att den nya killen, David, har skapat allt detta kaos. Jag har börjat återhämtat mig efter olyckan som hände här hemma men alla bilder jag får upp när jag ser blodfläcken som är på golvet, den fläcken som inte gick att få bort. Sen börjar jag undra vart är min pappa. Han som ställde upp för mig, han läste godnatt sagor för mig och la mig alltid i sängen när jag skulle sova. Han tog mig ut på äventyr om det så var att bara äta glass vid kiosken eller att åka till Åland. Det spelade ingen roll för allt betydde så mycket för mig, allt han gjorde för min skull. På min 11 års dag drog han, han bara stack och då var Nikki 1 år och fick nästan aldrig veta vem hennes pappa var men hon fick några tillfällen för att vår älskade mor ville att hon skulle veta vem det var och Nikki blev lite älskade av pappa som jag blev men efter olyckan med Oliver och Pappa så flyttade han långt härifrån. Sen dess har vi inte träffat han, inte hört ett enda ljud förutom denna överraskning nudå. 3 år tror jag det har gått nu, jag har börjat tappa räkningen för jag ser inge hopp i honom längre. Han har förälskat sig i flaskan och pillrerna. Skulle inte förvåna mig om det var hans begravning jag skulle gå på nästa gång. Jag älskar min pappa men efter det med Oliver kommer jag aldrig förlåta honom. Så snälla dagbok, du är nu min alldra bästa vän, öppna dig inte för någon annan än mig och jag kommer bara öppna mig för dig. Jag vill bara att du ska veta en sak.. jag vill inte ha ont längre, så nu tänker jag göra någonting åt detta..
Kommentera inlägget här:
